Frankfurt är nästa mål men vi försöker undvika att köra igenom den stora staden. Tittar man på kartan så är det ett virrvarr av motorvägar och vi förlitade oss helt på gps:n. Den guidade oss snabbt och lätt genom virrvarret och de många gånger femfiliga motorvägarna. Vi körde kors och tvärs men kom snabbt igenom, men fråga oss inte var vi var nånstans. Tack och lov för gps:n!!! Många gånger tycker man att den leder oss helt fel, men i det här fallet var den suverän, vi hade inte klarat oss utan den. Efter Wiesbaden börjar vi närma oss vinodlingarna och vi ser fler och fler längs med sluttningarna. Landskapet ändrar ganska dramatiskt karaktär från böljande fält till mer kuperad terräng.

Mellan 1949 till 1989 var Tyskland delat i två delar. Gränsen bevakades hårt och det fanns både mur, taggtråd, aggressiva hundar och gränsvakter. Numera är allt, inklusive den berömda Berlin-muren, borta men vid Point Alpha, mellan den lilla byn Rasdorf och Geisa strax utanför Hünfeld, finns ett friluftsmuseum där man kan se hur det såg ut under den här tiden. Här kan man promenera längs den gamla järnridån och beskåda stängsel, vakttorn, minfält och till och med den gamla vakthunden vid sin koja. Mycket intressant historia som vi ska vara glada är över.

 Vägskyltar visar tydligt vägen till Point Alpha

  Minnesplats Point Alpha

Här var Tyskland och Europa delat fram till den 22 december 1989 kl 11.00

Museum och minnesmonument

Det snurrande minnesmonumentet med ordet FRED på olika språk

Under åren 1945 och 1952 satte man upp såna här vägspärrar på alla vägar 

    Vakttorn och hinder av olika slag fanns lite överallt för att ingen obevakad skulle kunna ta sig över gränsen

Man satte upp taggtråd och la ut minor emellan ifall nån skulle lyckas ta sig över

På andra ställen la man ut en 10 m bred remsa med sand mellan taggtrådarna,

denna remsa krattades och jämnades ut så man kunde se eventuella fotspår  

  Pajson struntar i både taggtråd och gränsbevakningar!

   
En cementbelagd väg på 1393 km gick mellan öst och väst 

För att stoppa eventuella fordon satte man upp 1,20 höga cementblock och la ut minor runtom

Jini tyckte de stora tyska humlorna var mer fascinerande

  Vacker utsikt från Point Alpha

En bit av Berlin-muren

Arga vakthundar i långa kedjor men även fritt gående fanns det också här för att bevaka gränsen 

Bäst att kolla vad det är för en figur (observera raggen på Pajson längst ut till höger)

och vi såg även andra hundar reagera likadant

Hej på dig, nähä du var inte på riktigt!

   Buss? Jo jo ........

Här fortsätter berättelsen om vår resa genom Tyskland i slutet av april. Av olika anledningar har vi inte hunnit uppdatera bloggen förrän nu.

Efter  en lugn men kall natt i Plötzky strax söder om Magdeburg, körde vi vidare mot Leipzig. Målet var platsen för ”Slaget vid Lützen”, en liten plats sydväst om Leipzig. Denna stad som rymmer ca 500.000 invånare var både trång och rörig. Gps:n lurade oss igenom citykärnan, vi körde förbi centralstationen som var proppfull med folk, vi körde över Augustusplatz fd Karl Marxplats (döptes om till originalnamnet 1990), vi körde genom bostadsområden som inte någon verkar ha rört sen andra världskriget, medan husen bredvid var nybygga och moderna. Väldiga kontraster!

Väl framme vid Lützen så visade det sig att parkeringen var väldigt liten och det var ganska dyrt att parkera där. Eftersom det var varmt och trångt så bestämde vi att vi bara skulle stanna till lite snabbt, jag springa ut och ta några kort och sen hoppa in igen för vidare färd.  Själva slagfältet där svenskarna slogs mot tyskarna, får vi studera en annan gång. Det visar sig vid närmare studier, att svenskarna vann slaget på grund av att de var långsammare att retirera från slagfältet än tyskarna ……  Åter till fotograferingen. Jag hoppar ur bilen, springer fram till det lilla röda huset från Dalarna, riktar kameran mot monumentet som står där, knäpper av några kort. Och så snabbt in igen och ut på vägen! Snyggt jobbat! Tills vi tittar på fotona …. Jag har alltså fotograferat själva ställningen som skyddar stenen där man tror att Gustav II Adolf dog den 6 november 1632. Haha! Inte helt rätt med andra ord!

Ett av många nyare hus

Här kör vi över floden Elbe för femtioåttonde gången

Har det bott nån här sen andra världskriget?

En olycka händer så lätt - här har någon kört av vägen på en väldigt lång raksträcka

De tyska kollegorna på utryckning - dock inte till trafikolyckan ovan 

Här svänger man av mot slagfältet vid Lützen

Informationstavla

Minneskapellet

Den lilla högen i mitten är själva minnesstenen

Anledningen till vår resa var ju bland annat att rymma från min födelsedag den 20 april ...... Så istället för kalas på hemmaplan (sorry, alla som ville uppvakta mig!) firar vi min födelsedag hela två veckor i Tyskland, för vad kan vara bättre än att vara ute på rull i sol och värme med husbilen?

Som sig bör när man fyller 25+ så firade vi med champagne och choklad!

Bubbel på MIN dag!

Man blir sååååå trött av att vara på födelsedagskalas!

Vi for vidare till Celle för att handla lite mat och andra förnödenheter. I Tyskland finns ju en del livsmedelskedjor vi känner igen från Sverige och Danmark som Lidl, Aldi och Netto, men här finns ju också en massa andra märken vi aldrig sett förut. Vid en stormarknad fann vi E-Center som verkar finnas lite överallt i Tyskland. Det var stort som Ica Maxi eller liknande och här kunde man handla det mesta. Jag skulle bland annat köpa soppåsar och det blev ett stort företag. Jag hade inte en aning om att det fanns så många storlekar, färger och varianter att välja på. Vad sägs om soppåsar med vanilj- eller lavendeldoft? Jag blev ståendes vid denna hylla väldigt länge .... Nästa gång vi skulle handla så gick Tommy in, undrar varför .....?

Celle var en ganska trevlig stad och större än vad vi hade trott med sina 70 000 innevånare. Den är mest känd för alla sina korsvirkeshus och många av dem var fantastiskt vackra! Från Celle for vi vidare söderut mot Magdeburg, mest på småvägar men även en del på Autobahn. Utanför denna stad ligger Schönebeck och nordost om denna ligger en liten ort som heter Plötzky. Där fanns campingen vi valt ut att övernatta på. Man ska dock inte alltid lita på GPS:n har vi märkt. Den stod på snabbaste vägen och valde att köra igenom Schönebeck istället för runt, och det tog sin rundliga tid ...... Vi körde runt runt och fram och tillbaka i denna lilla stad och trodde aldrig vi skulle komma ut ur den igen.

Efter virrvarret i Schönebeck kom vi fram till campingen i Plötzky som var en trevlig bekantskap. Trevlig personal och snyggt och prydligt. Man hade en särskild rad för oss husbilsägare som bara skulle stanna en till tre nätter. Ytorna bestod av fina gräsmattor som var stenhårda under, inga problem vid regn. Man hade till och med ett eget litet zoo med några lamadjur, fåglar och kaniner. Utanför campingen fanns en stor äng där man kunde rasta hundarna. Tjejerna fick till och med springa lite lösa och jaga sork! Här tillbringade vi en härlig tid i fullt solsken och mycket värme och hemifrån rapporterade sonen att det regnade och var kallt!

E-center en av många livsmedelskedjor

Några bilder från Celle

Den trevliga campingen i Plötzky med egen liten badsjö

Här fick vi mycket sol och värme (och hemma var det regn och kallt)!

Tyskland har en brokig historia och en utav de mörka sidorna är de koncentrationsläger som fanns här under andra världskriget. Då vi under vår resa råkade befinna oss i närheten av Bergen Belsen som ligger strax norr om Hannover, tyckte vi det skulle vara intressant att göra ett besök. Bergen Belsen, som byggdes 1940, var inte ett koncentrationsläger i egentlig mening utan mer ett fångläger. Här hamnade många krigsfångar från bland annat Ryssland men även judar, romer och homosexuella som nazisterna menade skulle utrotas. Människorna här dog av sjukdom, svält och undernäring och hur många de var är svårt att uppskatta men man tror att det var åtminstone 52 000 människor. De flesta begravdes i massgravar, endast 10 000 fångar är kända vid namn. Idag finns här endast 15 individuella gravar och 13 massgravar. Det finns dock mer än 100 minnesstenar som satts upp av släkt och vänner till fångar som dog här. Vi fann också Anne Franks minnessten men hon ligger inte begravd just här, man tror att hon och hennes syster Margot finns i en av massgravarna. Boken "Anne Franks dagbok" är översatt till över 50 språk och tillhör en av världens mest lästa böcker. Denna minnesplats som är öppen för allmänheten, invigdes 1952.

Man blir berörd av historiens mer dramatiska vingslag genom att gå genom detta stora område. Man riktigt känner den sorgliga atmosfären och den desperation och uppgivenhet som människorna som fördes hit måste ha känt. Även om man aldrig någonsin kan uppleva och känna exakt samma sak som de gjorde. Men såna här platser är viktiga och det är oerhört viktigt att den bevaras för våra efterlevande, för vi får aldrig någonsin glömma det som hänt här! Det här besöket kommer att finnas kvar i mitt minne under en lång tid och jag är glad att jag fick komma hit en gång.